HEJDÅ!

Jag slutar blogga på den här sidan. Ni hittar mig på http://hordokht.tumblr.com/


Medan det känns som att världen går under....


Världen håller på att gå under, och jag tycker synd om mig själv för att jag är sjuk och har feber. Khaddafi är galen, kvinnor blir våldtagna i Kongo (tyvärr inte bara där), Japan är i kris....Ja, listan kan bli längre om man vill.
Igår var jag på Fotografiska och såg tre utställningar innan jag insjuknade i feber. Två av utställningarna var vackra och otroligt enkla och sköna att ta till sig, men sen kom det en fruktansvärd utställning som väckte mycket känslor och tankar. Gå gärna dit och se den utställningen.
http://fotografiska.eu/Museet/Utstaellningar/Intended-Consequences
Ofta känner man sig bara maktlös och ledsen när man ser en dokumentär eller nåt annat som belyser en kris eller en jobbig situation, men jag tror verkligen att vi kan göra en förändring. Men det kräver "lite" tid av våra fantastiska liv, och det verkar inte som att vi vill lägga ner den tiden.
Det är så jävla skönt att gå omkring i sin härliga bubbla som består av konsumtion, reality-tv och så lite träning för att döva fetmaångesten. Fan va skönt det är! Det är jävligt gött, eller hur?

/H


NU SKA DET SKRYTAS HÖRNI

Jag är väldigt kluven när det gäller att skriva i min blogg ibland. Och jag tycker att de flesta människor har en blogg för att kunna skryta om sina liv och få bekräftelse. Men vad fan vill jag göra? Varför skriver jag ibland om "viktiga" saker, ibland om meningslösa saker och ibland bara om nåt som jag är irriterad över. Jag tycker inte man behöver bestämma sig för att skriva på ett visst sätt eller bara skriva om vissa ämnen. Bloggen handlar ju främst om mig, och jag behöver skriva om mig själv (det är ju uppenbart), och vad jag tycker och tänker om livet.
Ibland vill jag skryta om mitt nya jobb, andra gånger vill jag skryta om min kille som är rolig, snygg och otroligt smart. Och denna impuls försöker jag stoppa för att jag ogillar skryt, det är ett tecken på osäkerhet. Fast jag har ju fel, uppenbarligen tycker ju jävlig många att deras liv är perfekta och dom vill gärna framstå som framgånskrika individer. Men är man framgångsrik om man måste säga och skriva det hela tiden? Det känns som att man då försöker bara övertala sig själv och alla andra om nåt som inte är sant.
Jag kommer nu att släppa alla hämningar och skriva om saker som jag är glad över i mitt liv och jag vill veta om detta är ok, självklart är detta sanningar.
Saker jag är glad över just nu:
  • Jag jobbar på Strix som redaktör för ett ganska menlöst men trevligt program.
  • Mina nuvarande kollegor är fina människor.
  • Jag har en pojkvän som är nästintill perfekt och jag älskar honom.
  • Jag ska resa till Palma i Maj.
  • Jag ska resa till New York i Maj.
  • Jag bor i en sekelskifteslägenhet i vasastan med 2 st kakelugnar (som fungerar), stor balkong i söder och tegelvägg a la NY i köket.
  • Jag äger snygga möbler.
  • Jag har haft en extremt jobbig uppväxt som har format mig.
  • Jag har en fantastiskt bror som gör mig stolt varje dag och jag älskar honom till döds.
  • Jag har en snäll mamma som jag älskar.

Det känns vidrigt att skriva ovanstående saker, fast det är sant. Nästa gång skriver jag kanske om saker som gör mig till en olycklig människa ibland. Det kommer också kännas helt miffo att skriva om hemska privata tankar på en blogg.... Jag skulle såklart kunna bara skriva om saker som inte betyder särskilt mycket för mig bara för att få fler läsare. Men jag kommer skämmas för att jag ljuger för mig själv, och för er då.

Ska hoppa in i duschen nu och sen hänga med min perfekta kille och min perfekta kompis Sara Colliander. Och sen ska jag på en perfekt födelsedagsfest ikväll hos en annan perfekt vän som heter Sara Welander.

/H





Melodifestivalen - en festival i melodier!

Idag frågade en kompis mig om jag ville titta på melodifestivalen med henne och några andra tjejer. Jag sa vänligt NEJ, det skulle ha känts fel annars. Det är väldigt dålig musik oftast och tyvärr ganska meningslösa uppträdanden, man sitter bara och hånar de medverkande eller programledaren...iaf gör jag och många jag känner på det viset. Och det är en väldigt stor händelse varje år som försiggår alldeles för länge, det hade ju räckt med 3 kvällar men nu håller detta på lite för länge för att det ska vara sunt för mänskligheten och det svenska folket. Jag är väldigt glad för att det finns så mycket männskor som njuter av denna fest, men jag lider samtidigt för att Melodifestivalen inte ger mig någonting alls förrutom möjligen utanförskap på jobbet på måndag när andra pratar om vilken låt som var bäst...Fy fan va tråkigt!!!
Förlåt, jag vill verkligen inte tycka så här och önskar innerligt att jag kunde älska "Mellow" (verkar vara ett nytt sätt att uttrycka det på). Men det går inte, och jag vore tacksam om ingen tog illa upp nu. Alla måste inte tycka om samma saker. Det är ok att tycka olika.
Sjukt att man ska behöva försvara sig, och att man känner sig som en antidemokrat när man tycker lite annorlunda i den här frågan. Men det måste få vara så. Hade gärna tittat på festivalen 1 kväll men inte varje helg, hela våren.

H

blyg eller gåpåig....

Jag och en vän pratade idag om blyghet och blyga människor. Det är ju väldigt gulligt med blyghet i viss mängd, men när det går till överdrift och när man inte längre kan kommunicera med andra människor blir det väldigt ansträngt för omgivningen.

När jag och min vän pratade idag så tänkte jag tillbaks på en kollega jag jobbade med för ca 1 år sen. Han är väldigt blyg, men på ett fint sätt och artigt sätt. Och det är ju bara härligt när nån är trevlig men inte för gåpåig, för det finns en del jobbiga typer som tvångspratar jättelänge med en i köket på jobbet. Den gåpåiga sorten av människor som inte känner av när de ska sluta prata, när man långsamt börjar gå därifrån och samtidigt tittar på klockan och ändå förstår de inte att "det är dags att sluta prata nu".

Sen finns det andra som är blyga och hjärndöda och inte kan hälsa på folk. Det är det värsta som finns, folk som inte hälsar för det tillhör ju faktiskt vanlig hyfs. Ibland kan jag själv vara disträ och inte hälsa, men då skäms jag lite och hälsar nästa gång man träffas.

En annan sak som är intressant är när folk vill adda en på FB, och vi blir väldigt ytliga vänner. Men sen hälsar de inte när man ses. Varför vill man vara vänner på Facebook om man inte kan hälsa när man ses. Sen finns det så klart människor som man addar som man knappt vet vilka de är, och det är väl en annan femma.
Personligen blir jag blyg ibland när jag känner mig lite förälskad i nån.

/H

För få blattar som spelar innebandy



Jag tittar just nu på SVT sportnyheter och de har på allvar gjort ett inslag där dom diskuterar att det är för få invandrare som spelar innebandy. Vad fan betyder det? Vem bryr sig om det? Vad vill de säga oss? Ska vi tvinga massa nysvenskar att spela innebandy nu? Är det ett patetiskt försök till att integrera invandrare in i samhället?
Är detta istället för Folkpartiets förslag till språktester? (nu ska alla spela innabandy för att bli svenskar)
Varför ska vi bry oss om hur många invandrare det är som spelar innebandy?
Vem kan svara på dessa frågor, för jag vill ha svar!!
Det är många med invandrarbakgrund som spelar fotboll konstaterade reporten.... Ja, och vad betyder detta? Inte ett skit förrutom att många nysvenskar inte känner sig bekväma med att spela innebandy med några grabbar i Vallentuna och sen dricka öl efteråt. Invandrarkillar känner sig kanske inte bekväma i den miljön. Det finns så klart många olika svar på detta fenomen.
MEN, vem fan bryr sig förrutom redaktionen på SVT och den där märkliga reportern som på riktigt tycker att det här ett problem som ska belysas för hela svenska folket.

H

Jag kanske har börjat bry mig om vad andra tycker

Nu för tiden är jag lugnare, jag säger inte allting jag tänker på högt. Det var längesen jag gjorde det nu. Ibland blir jag ilsken under stress och mina kollegor på redaktionen hör mig svära och säga könsord, och då skrattar de eller blir nervösa, sen är jag lugn och glad igen (jag är inte ensam om detta beteende). Det tar inte lång tid innan jag samlar ihop mig och tänker att jag är 29 år nu och jobbar som redaktör.... Jag kan ju inte bete mig hur som helst. Jag måste vara mogen och låtsas att jag kan ta mogna beslut. Jag kan ju inte vara galen och knäpp men ändå ta mogna och genomtänkta beslut. Går det ihop verkligen? Ja, det gör det. Jag tycker att Anders S Nilsson är ett utmärkt exempel på detta (jag är inte ironisk nu).

I flera år har jag jobbat med mig själv för att lugna ner mig och inte vara den "galna tjejen" som säger det alla andra tänker på.

Men jag orkar inte hålla på så här längre, man känner sig platt och det känns som om man har blivit en total tönt. Och den andra sidan av ens personlighet sipprar ju ändå fram, det gör mig bara ännu mer obekväm eftersom den sidan känns hämmad. Det är många delar i ens personlighet som försvinner när man försöker passa in. T ex blir jag väldigt lätt engagerad i världens orättvisor....och jag behöver uttrycka det fast jag gör inte det av någon anledning. Man kan ju undra vad det är som stoppar mig förrutom mig själv.
Jag kanske har börjat bry mig om vad andra tycker.

/H



Undrar vad hon heter 2

Nu är det fredag....Och jag sitter i samma position på Jarowskij och jobbar igen. Damen som brukar städa är här. Och jag pratade lite mer med henne, hon är underbar. Jag frågade henne hur många dagar i veckan hon jobbar, och hon svarade det att det var 6 dagar i veckan. Hon är ledig på lördagar, "men ledig och ledig....jag tvättar och fixar hemma istället" sa hon med ett tonläge som bara kvinnor gör i andra delar av världen. Vi skandinavier kan inte säga den meningen på det sättet hon sa det på.
Men än en gång vågade jag inte fråga efter hennes namn. Jag är en sån jävla tönt.

Hordokht

Undrar vad hon heter.

Just nu i denna sekund sitter jag på jobbet. Det är jag och en kvinna från Brasilien, hon städar på jobbet. Och jag tycker om henne, har alltid tyckt om henne. Hon har en viss blick, hon är snäll men har ändå nåt busigt i blicken. Jag gillar det! Hon är i 50 års åldern.... Vi hälsar alltid på varandra, och hon är grym. Om jag var VD för nåt bolag så skulle hon få jobba hos mig fast med nåt annat än städning. Det är egentligen under hennes värdighet att jobba som hon gör nu, men hon har inte fattat det bara. Inte för att det är nåt fel på att vara städare, men hon kan mycket mer tror jag. Det här sitter så klart i mitt huvud och är bara konstiga fantasier. Tänk om hon egentligen skulle kunna vara nästa partiledare för socialdemokraterna, men att ingen har upptäckt henne än. En gång träffades vi i köket och jag frågade henne vilket land hon kommer ifrån, hon svarade så klart men sen tog konversationen slut. Jag ville egentligen dricka en kopp kaffe med henne, tyvärr var vi båda alldeles för obekväma på nått sätt. Nästa gång ska jag ta reda på vad hon heter.
Nu ska jag fortsätta jobba och skriva manus.

/Hordokht

You Make Me Feel So Young


Jag lyssnar på Frank Sinatra.

Ja, det var bara det.

3 is the magic number



Birger Jarls gatan 93A 1tr. kl. 21:54, 20 nov 2010.

6-E triangle + Arvid på middag. Italiensk kyckling. Fläkten suger effektivt upp matoset och sprider de ljuvliga dofterna över takåsarna. So far so good. Christopher har en massa saker som han vill kommunicera på bloggen, men det går inte att göra med ord tydligen. Han tycker om att kommunicera med rörelser.....
Vi äter choklad och tiramisuglass och njuter av Gevalia-kaffe. Chris berättar för Nick om utställning som vi andades under eftermiddagen på östasiatiska.

Love
H, C, N

En häst

Jag vaknade i natt, jättelycklig av en dröm.
Jag bodde i ett rött hus med vita knutar, och i trädgården fanns det ett jättestort äppelträd med stora fina äpplen som bara väntade på mig. I ett av rummen stod jag ensam och tänkte på hur jag skulle ställa in mina möbler, rummet var tomt och solen gassade in genom fönstret, det var varmt. Jag ser att pappa kommer in och han kramar mig och ber om ursäkt för allt. Han tar mig i handen och jag kramar om pappas stora varma händer och följer honom ut på trädgården där det står en fin och ståtlig häst. Jag får veta att den är min.

H

Alla gör det....t o m Kineserna


GRAVID?!

Många runt omkring mig är gravida eller har fått barn nyligen. Och det är helt otroligt, naturens underverk osv...
Ibland känns det bara som att vissa skaffar barn för att ha en anledning till att börja blogga om det, eller att de är ute efter uppmärksamheten man får när man blir gravid. (Fan va jag låter cynisk men jag är inte det, utan jag är bara en gullig Iransk tjej som undrar vad vi människor håller på med)
Åh, herregud va roligt!! GRATTIS!!! Och så får kvinnan eller blivande pappan en kram. Ni känner igen er eller hur?
Sen håller detta elände på i nio månader eftersom det alltid är nån ny person som nyligen har fått reda på detta ovanliga fenomen och ska gratulera de blivande päronen. Och under dessa nio månader ska det bloggas och folk ska lägga upp bilder på sig själva och sina magar, som om det vore en världsnyhet att en kvinnas mage växer under graviditeten. Pappan jämför sin mage med mamman och det ska tas kort på detta och visas för hela svenska folket när folk står i sina trosor och kalsonger en söndagsmorgon framför nån jävla spegel. SJUKT!!!
Efter att ungen är född då börjar alla muppbilder läggas upp på det nyfödda barnet. Och folk kommenterar bilderna som aldrig förr. "Gud va gullig han är", " sååååå söt"....Ja, ni fattar.
Men vad händer sen? Jo, sen börjar en ny manisk människa lägga upp bilder på sig själv. Och så där håller det på.
Det är ju helt ok att blogga om graviditet om syftet är att just följa en gravid kvinna, så att man inte känner sig ensam med sin feta mage och sina besvär.
Men att alla visar sina svällande kroppar hej vilt från alla håll och kanter på twitter, facebook och bloggar gör mig aningen besvärad.
Och jag är verkligen inte bitter, jag och min kille vill också ha barn och kommer att skaffa det snart om jag nu är kapabel till det. Man vet ju aldrig.

PS. jag glömde en sak, dom där jävla ultraljudsbilderna som alla lägger upp på facebook och sin blogg.DS

/Puss H



Facebook

Facebook kan vara trevligt när man upptäcker att en människa som man trodde var korkad helt plötsligt skriver nåt vettigt. Men oftast skriver alla inklusive mig själv bara strunt. Och jag vill verkligen understryka att jag också gör det. Det hela går ut på att bli bekräftad eller bekräfta andra för bara några sekunder...sen går man vidare.
Det är helt ok. Jag förstår att det finns människor som har tråkiga liv och de har självklart också all rätt till att få bekräftels och att få känna sig sedda. Men det finns ett stort MEN! MEN varför?
Varför vill man skriva om sina snoriga ungar? Varför vill man skriva att man är bakis? Varför vill man lägga upp bilder på 40 st tomma ölburkar i ett pyramidliknande konstverk? Eller det tråkigaste av allt, varför vill man berätta att man bakat en sockerkaka?
Nu menar jag inte att man bara ska skriva intelligenta och spännande "status update", men nu när man ändå har chansen att synas vore det trevligt om man skrev nåt som faktiskt intressarar andra mänskliga varelser, å andra sidan är ju många av oss faktiskt intressarade av att läsa eller titta på INGENTING, ett bra exempel på detta fenomen är alla märkliga bloggar där man skriver om sin "speciella" frukost som består av ägg, juice och rostat bröd.
Om du inte har nåt att skriva om, så skriv inte. Försök att bara vara tyst....prova hur det känns.
Vad tycker du? Vilken är den tråkigaste statusupdateringen du har läst?

/Puss H


Fin text...


Mina skattepengar används till lite allt möjligt....

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7639182.ab

Det här tyckte jag var väldigt intressant. Två svenska män, som båda jobbar för staten (och får alltså sina löner genom den skatten jag betalar in). Ingen av dem verkar jobba inom den privata sektorn.
De har alltså köpt horor med mina skattepengar, det tycker jag känns mysigt. Jävla kommunist-torskar. Inte nog med att de köper sex av kvinnor som har flytt från fattigdom, de har mage att använda sina egna löner som vi skattebetalare har finansierat.

/Hordokht

Jag blir väldigt road av det här.

Lillebror Hamon skickade den här länken till mig idag på fejan:


Tidigare inlägg
RSS 2.0